Bobbadilla

Bobbadilla

Om bloggen...

Jag har ett jobb och så har jag en familj. Det är lite körigt nu, ni vet hur det är. Körigt har det varit ganska länge nu. Så körigt att jag börjat glömma saker och börjar gråta när man är snäll mot mig. Läs om min berg- och dalbaneresa!

Det första mötet

AllmäntPosted by Cicci 2016-06-20 20:50

Det ligger ett paket näsdukar på bordet. Bara det gör att det känns lite…märkligt. Att det liksom är okej att gråta. Hos en främmande människa. Nä så kan vi inte ha det tänker jag och morskar upp mig. Se till att det inte blir så mycket fokus på dig, få honom att prata, tänker jag. Vilket jag ju förstår är en oerhört korkad taktik med tanke på att jag sitter hos en psykolog, legitimerad och forskande och allt, jorrå fint ska det vara.
Det var efter att jag träffat läkaren som jag blev skickad hit. Efter att jag ifrågasatt de där konstiga testerna där man skulle skatta sig själv och dess felmarginal. Läkaren tyckte att jag då skulle passa ihop med den här forskande psykologen så vi kunde diskutera rim och reson i testerna. Jag tänkte tyst att om man nu använder testerna som underlag för sjukskrivning borde man väl kunna förklara hur väl de fungerar men men… Nu var jag iaf här, hos psykolog.
Det hela var ganska fånigt egentligen. Jag var trött, så som småbarnsföräldrar är mest och hade lite mycket på jobbet. Råkade börja gråta på ett möte. Det blev lite tokigt eftersom jag är tuff och hård och inte alls gråtmild, egentligen. HR fick nys om saken och vips så satt jag här. Hos psykolog. Fast jag är ju inte som andra som blivit hitskickade, det är bara en tillfällig svacka. Att jag inte kom ihåg mitt postnr när jag var hos testläkaren och att det kändes som jag hade pizzasallad i halsen och att jag ibland var tvungen att gå ut i den kalla luften för att kunna andas tänkte jag helt enkelt…eller så här, det tänkte jag inte ens tänka på. Säg det inte så finns det inte.

Nåväl, hos psykolog alltså. Hade tänkt mig någon manchesterbeklädd man med rufsig kalufs och huvudet på sned med ett medlidande leende ”Så hur måååååår du?”. Men icke! Mr Leg Psyk var en alldeles vanlig man, med vanliga byxor och ganska välvårdat hår. Inget medlidande leende mer ett trevligt-att-just-du-är-här-leende. Han berättade att han idag bara skulle ställa en del frågor för att kunna göra en bedömning av vart jag är och vad jag eventuellt skulle behöva hjälp med. Han började fråga och hör och häpna, han lyssnade på vad jag svarade. Jag blev uppriktigt förvånad. Och glad. Vi hade rasande trevligt, han sa att han förstod när jag berättade om vad jag upplevde som jobbigt. När jag sa att jag bara ville göra ett bra jobb, att jag hade en yrkesstolthet och att det fanns andra runt omkring mig som inte hade samma drivkrafter, att jag inte precis tyckte om att arbeta med människor sa han att han kunde känna igen sig i mig. (Vilket i sig var väldigt roligt, en psykolog som helst inte ville jobba med människor.) När timmen var slut hade vi inte hunnit färdigt med alla frågor för att han skulle kunna göra sin bedömning. Till skillnad mot honom var jag redan klar med min bedömning, jag tänkte flytta in hos den här fantastiska människan som uppenbarligen lyssnade och förstod mig. Mr Leg Psyk verkade dock inte hysa så varma känslor för mig eftersom han kallt bara bokade ett nytt möte och eskorterade mig ut till hissen.