Bobbadilla

Bobbadilla

Om bloggen...

Jag har ett jobb och så har jag en familj. Det är lite körigt nu, ni vet hur det är. Körigt har det varit ganska länge nu. Så körigt att jag börjat glömma saker och börjar gråta när man är snäll mot mig. Läs om min berg- och dalbaneresa!

Det andra mötet

AllmäntPosted by Cicci 2016-06-22 21:48

Jag var noga med att inte välja samma plats i väntrummet inför dejt nr 2 med Mr Leg Psyk. Vill ju inte uppfattas som alltför trygghetssökande och oförändringsbenägen. Jag var ganska upprymd inför mötet, jag hade fått lite provsvar från läkaren som sa att jag både hade järnbrist och blodbrist. Nu skulle vi kunna reda ut detta och jag var ganska säker på att han skulle säga att där har vi svaret. Tack och hej, det var roligt att träffas men ta lite tabletter försök sova trots ungarna och lycka till i livet!

Det var inte vad han sa.

Han hälsade genom att inleda med att han inte skulle kommentera den stora latte jag hade med mig. Vad var det för himla psykotrick? Jag hade haft en förra gången vi träffades också. En stor lattemugg är i princip en förlängning av min högra arm, alltid, oavsett när man träffar mig. Med den där icke-kommentaren fick han mig att vareviga gång jag fyllde på muggen få dåligt samvete. De är smarta de där hjärndoktorerna det får man ge dom. Så han sa inget om kaffet men han sa att det var trevligt att se mig och frågade hur jag mådde medan vi gick mot hans rum. Dilemma. Hur svarar man på det? Var det bara artighetssnicksnack eller frågade han på riktigt? Det är bra tack! Ehh vad gör du här då liksom? Jag tog till vädertricket, det neutralaste vi har att prata om. Tänk vilken fin dag vi har idag smiley

Jag lämnade stolt över mina provresultat när jag slog mig ned och förkunnade att vi där kunde läsa ut svaret på mina vedermödor. Tröttheten kunde förklaras sedan ett år tillbaka! Vilken grej va! Han smålog. Svarade att det var skönt att det inte var något mer allvarligt och frågade om jag fått medicin och hur besöket hade gått. Han såg smått road ut när jag glatt berättade det fantastiska. Det oroade mig. Med rätta.
Han sa att det naturligtvis var bra att vi kunde få bukt med det fysiska och att det säkert hade spelat roll för vart jag befann mig, men om vi tittar på testerna jag hade gjort så visar de att jag under lång period varit stressad och att det ju faktiskt framkommit under våra samtal att jag både har svårt att koncentrera mig, att jag var ljud- och ljuskänslig och att jag inte ens kom ihåg mitt postnummer senast vi sågs och jag skulle ange min adress. Och så var det där med känsligheten och att jag inte riktigt hade känt igen mig själv på sistone. Någonstans här kände jag 1, det var väldigt vad han kom ihåg bra då 2, hur har jag hamnat här?

Det blev tyst i några sekunder. Sen tittade han mig i ögonen och sa; du, jag känner mig orolig för dig.

Jag sneglade på näsdukarna på bordet, noterade att det var ett nytt paket sedan senast och ett annat märke än förra gången. Varför ett annat märke? De borde väl köpa storpack av såna där? Det knöt sig i halsen och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Nej jag tänkte inte sitta här och bryta ihop, det tänkte jag inte. Bara för att han sa att han var orolig behövde det verkligen inte betyda att han brydde sig, på riktigt. Jag knöt handen hårt, log mot honom och svarade med glättig ton; jamen säg bara vad jag ska göra för att det ska bli bättre så gör jag det!

Han tyckte att jag skulle överväga sjukskrivning. Kanske inte heltid men iaf halvtid? Han sa att jag mer skulle se det som ett verktyg för att verkligen få tid för att vila. Hur kände jag för det? För att bli sjukskriven? Ja hur kände jag för det…åt helvete ville jag svara, skrika. Jag är fan inte svag, jag är stark och jag klarar av att jobba och ha familj och göra det bra utan något jävla tramsande med sjukskrivning. Men det sa jag naturligtvis inte. För jag visste vad hans svar skulle bli.