Bobbadilla

Bobbadilla

Om bloggen...

Jag har ett jobb och så har jag en familj. Det är lite körigt nu, ni vet hur det är. Körigt har det varit ganska länge nu. Så körigt att jag börjat glömma saker och börjar gråta när man är snäll mot mig. Läs om min berg- och dalbaneresa!

Det andra mötet

AllmäntPosted by Cicci 2016-06-22 21:48

Jag var noga med att inte välja samma plats i väntrummet inför dejt nr 2 med Mr Leg Psyk. Vill ju inte uppfattas som alltför trygghetssökande och oförändringsbenägen. Jag var ganska upprymd inför mötet, jag hade fått lite provsvar från läkaren som sa att jag både hade järnbrist och blodbrist. Nu skulle vi kunna reda ut detta och jag var ganska säker på att han skulle säga att där har vi svaret. Tack och hej, det var roligt att träffas men ta lite tabletter försök sova trots ungarna och lycka till i livet!

Det var inte vad han sa.

Han hälsade genom att inleda med att han inte skulle kommentera den stora latte jag hade med mig. Vad var det för himla psykotrick? Jag hade haft en förra gången vi träffades också. En stor lattemugg är i princip en förlängning av min högra arm, alltid, oavsett när man träffar mig. Med den där icke-kommentaren fick han mig att vareviga gång jag fyllde på muggen få dåligt samvete. De är smarta de där hjärndoktorerna det får man ge dom. Så han sa inget om kaffet men han sa att det var trevligt att se mig och frågade hur jag mådde medan vi gick mot hans rum. Dilemma. Hur svarar man på det? Var det bara artighetssnicksnack eller frågade han på riktigt? Det är bra tack! Ehh vad gör du här då liksom? Jag tog till vädertricket, det neutralaste vi har att prata om. Tänk vilken fin dag vi har idag smiley

Jag lämnade stolt över mina provresultat när jag slog mig ned och förkunnade att vi där kunde läsa ut svaret på mina vedermödor. Tröttheten kunde förklaras sedan ett år tillbaka! Vilken grej va! Han smålog. Svarade att det var skönt att det inte var något mer allvarligt och frågade om jag fått medicin och hur besöket hade gått. Han såg smått road ut när jag glatt berättade det fantastiska. Det oroade mig. Med rätta.
Han sa att det naturligtvis var bra att vi kunde få bukt med det fysiska och att det säkert hade spelat roll för vart jag befann mig, men om vi tittar på testerna jag hade gjort så visar de att jag under lång period varit stressad och att det ju faktiskt framkommit under våra samtal att jag både har svårt att koncentrera mig, att jag var ljud- och ljuskänslig och att jag inte ens kom ihåg mitt postnummer senast vi sågs och jag skulle ange min adress. Och så var det där med känsligheten och att jag inte riktigt hade känt igen mig själv på sistone. Någonstans här kände jag 1, det var väldigt vad han kom ihåg bra då 2, hur har jag hamnat här?

Det blev tyst i några sekunder. Sen tittade han mig i ögonen och sa; du, jag känner mig orolig för dig.

Jag sneglade på näsdukarna på bordet, noterade att det var ett nytt paket sedan senast och ett annat märke än förra gången. Varför ett annat märke? De borde väl köpa storpack av såna där? Det knöt sig i halsen och jag kände hur tårarna steg i ögonen. Nej jag tänkte inte sitta här och bryta ihop, det tänkte jag inte. Bara för att han sa att han var orolig behövde det verkligen inte betyda att han brydde sig, på riktigt. Jag knöt handen hårt, log mot honom och svarade med glättig ton; jamen säg bara vad jag ska göra för att det ska bli bättre så gör jag det!

Han tyckte att jag skulle överväga sjukskrivning. Kanske inte heltid men iaf halvtid? Han sa att jag mer skulle se det som ett verktyg för att verkligen få tid för att vila. Hur kände jag för det? För att bli sjukskriven? Ja hur kände jag för det…åt helvete ville jag svara, skrika. Jag är fan inte svag, jag är stark och jag klarar av att jobba och ha familj och göra det bra utan något jävla tramsande med sjukskrivning. Men det sa jag naturligtvis inte. För jag visste vad hans svar skulle bli.



Det första mötet

AllmäntPosted by Cicci 2016-06-20 20:50

Det ligger ett paket näsdukar på bordet. Bara det gör att det känns lite…märkligt. Att det liksom är okej att gråta. Hos en främmande människa. Nä så kan vi inte ha det tänker jag och morskar upp mig. Se till att det inte blir så mycket fokus på dig, få honom att prata, tänker jag. Vilket jag ju förstår är en oerhört korkad taktik med tanke på att jag sitter hos en psykolog, legitimerad och forskande och allt, jorrå fint ska det vara.
Det var efter att jag träffat läkaren som jag blev skickad hit. Efter att jag ifrågasatt de där konstiga testerna där man skulle skatta sig själv och dess felmarginal. Läkaren tyckte att jag då skulle passa ihop med den här forskande psykologen så vi kunde diskutera rim och reson i testerna. Jag tänkte tyst att om man nu använder testerna som underlag för sjukskrivning borde man väl kunna förklara hur väl de fungerar men men… Nu var jag iaf här, hos psykolog.
Det hela var ganska fånigt egentligen. Jag var trött, så som småbarnsföräldrar är mest och hade lite mycket på jobbet. Råkade börja gråta på ett möte. Det blev lite tokigt eftersom jag är tuff och hård och inte alls gråtmild, egentligen. HR fick nys om saken och vips så satt jag här. Hos psykolog. Fast jag är ju inte som andra som blivit hitskickade, det är bara en tillfällig svacka. Att jag inte kom ihåg mitt postnr när jag var hos testläkaren och att det kändes som jag hade pizzasallad i halsen och att jag ibland var tvungen att gå ut i den kalla luften för att kunna andas tänkte jag helt enkelt…eller så här, det tänkte jag inte ens tänka på. Säg det inte så finns det inte.

Nåväl, hos psykolog alltså. Hade tänkt mig någon manchesterbeklädd man med rufsig kalufs och huvudet på sned med ett medlidande leende ”Så hur måååååår du?”. Men icke! Mr Leg Psyk var en alldeles vanlig man, med vanliga byxor och ganska välvårdat hår. Inget medlidande leende mer ett trevligt-att-just-du-är-här-leende. Han berättade att han idag bara skulle ställa en del frågor för att kunna göra en bedömning av vart jag är och vad jag eventuellt skulle behöva hjälp med. Han började fråga och hör och häpna, han lyssnade på vad jag svarade. Jag blev uppriktigt förvånad. Och glad. Vi hade rasande trevligt, han sa att han förstod när jag berättade om vad jag upplevde som jobbigt. När jag sa att jag bara ville göra ett bra jobb, att jag hade en yrkesstolthet och att det fanns andra runt omkring mig som inte hade samma drivkrafter, att jag inte precis tyckte om att arbeta med människor sa han att han kunde känna igen sig i mig. (Vilket i sig var väldigt roligt, en psykolog som helst inte ville jobba med människor.) När timmen var slut hade vi inte hunnit färdigt med alla frågor för att han skulle kunna göra sin bedömning. Till skillnad mot honom var jag redan klar med min bedömning, jag tänkte flytta in hos den här fantastiska människan som uppenbarligen lyssnade och förstod mig. Mr Leg Psyk verkade dock inte hysa så varma känslor för mig eftersom han kallt bara bokade ett nytt möte och eskorterade mig ut till hissen.